De där tidiga mornarna

Från att så länge jag kan minnas varit en mycket morgontrött människa har det vänt. Äntligen säger jag för jag har så ofta önskat att jag skulle vara lite piggare på morgonen. För att komma upp och i väg ut tidigt för att se hur världen vaknar. Antingen på cykel eller med kaffetermos och kameran med. Allra mest har jag önskat att jag skulle ta mig ut mer nu under våren och försommaren.

Förra året när pandemin slog till och jag övergick till att jobba hemma blev de då få turerna till skogs på morgonen ett bra sätt att starta dagen på. Som att gå till jobbet på ett annat sätt. Jag drack morgonkaffe med min vän Sandra och fotade fåglar.

Nu har de tidiga mornarna blivit många. Med kaffetermos eller gasköket i ryggsäcken har jag besökt tre fina fågellokaler som jag har som mest en mil bort. Redan i slutet av april besökte jag och Sandra Ändsjön för att fota fågel just precis när isen gått upp. Vi fick se en hel del fåglar som återvänt och i sig är ett vårtecken.

Jag har också tillbringat några tidiga mornar uppe vid Lillsjön i Odensala. Ett område som jag ofta cyklar i och som många springer i och runt sjön. Här är fågellivet rikt och det ligger så pass nära min lägenhet att det passar bra som frukostmatsal innan jobbet!

Vid Lillsjön fick jag äntligen en sån där bild jag har velat ta länge. En bild på svarthakedoppingarna som vistas där. Jag hade sett framför mig ett porträtt med den lite gyllenfärgade vassen som finns på våren. Ett porträtt i fågelns ögonhöjd och på ganska nära avstånd. Det blev en lång väntan liggandes på mage på en frostig brygga innan svarthakedoppingparet simmade mot mig. Jag gick hem och åt en anra frukost med en nöjd känsla i kroppen.

I morse vid halv sex mötte vi upp Sandra och Robin vid ingången till Tysjöarna från Kännåsen. Vi hade med oss gaskök för att laga frukost och kaffe och självklart kamerorna. Tysjöarna är erkänt bra för fågelskådare och här finns många olika arter. Tyvärr ligger fågeltornen lite långt in och det är svårt att fota fågel därifrån men skogen sjuder av liv.

Det var en regnig och grå morgon men vackert på sitt sätt. Snön har precis släppt och skogen och våtmarkerna kring Tysjöarna är blöta och ligger under vatten. Ännu har inte träden slagit ut och det är oerhört vackert på sitt kala vis.

Vi fick en fullpott i morse när vi alla fyra för första gången fick se och höra hur enkelbeckasinen flög över oss och gav sitt speciella brummande när den flyger över sitt revir. Vi hade tur när den landade i björk en bit bort och satt kvar en lång stund och betraktade oss.

Vi kokade gröt och kaffe. Tog en påtar och gick sedan tillbaka till bilen i regnet.

Jag tänkte att jag är tacksam över att få komma ut uppleva morgonen så här. Inte bara för att fota fågel eller djur utan få se hur dimman lättar över skogskanten. Höra hur allt vaknar till liv och få ta del av det. Långt innan alla andra hittar ut. Jag kände också tacksamhet över att ha vänner som uppskattar det lika mycket. Att få dela upplevelser och fotograferandet med andra är fint.

Det behöver inte vara särskilt märkvärdigt ändå. Det är ju de där sakerna som känns små och lite anspråkslösa som jag minns allra mest efteråt. Oavsett om det handlar om ensamma vinternätter under stjärnhimmel och norrsken på fjället eller morgonkaffet på en brygga vid en fågelsjö i stan.

Och tänk vilken värld som öppnar sig när jag äntligen blivit morgonpigg!