Lavskrikan och bilden

Jag har ett par fåglar jag vill se och fota på min lista. Lavskrikan är en av dem. Det har blivit lite av en jakt på lavskrikan som började med en höstdag vid Bräckvallen 2020. Vi hade tagit med oss lite korv och väntade tålmodigt med kamerorna. Lavskrika hade setts där i den gamla skog som ännu står kvar där. Det kom aldrig någon lavskrika den gången. Jakten fortsatte under sommaren men utan resultat. Jag har rekat ställen, gått långa sträckor i skogstyper som Lavskrikan ska föredra. Jag har besökt naturreservat där det uttalat skulle finnas lavskrikor men inte sett en enda. Jag vet inte hur många timmar och långa sträckor jag gått för att få syn på den när kameran varit med ska tilläggas.

Det sägs att man inte aktiv ska leta efter vissa saker, de kommer till en. Som när nycklar försvinner hemma. Så har det varit med lavskrikan. Den har kommit på besök när jag minst anat det. Första gången hände det när jag cyklade en gammal vandringsled mellan Åsarna och Brånan här i Jämtland. Jag stannade till för att titta på kartan var jag befann mig när jag hörde ett hemtrevligt pratande och där var den. På en gren satt den och tittade på mig och kom allt närmare. Efter en stund flög den vidare.

Andra gången jag fick se lavskrikan var det hemma i Torvalla. I ett litet skogsområde mellan två hyggen flög den över den stig jag cyklade på. Inte hade jag någon kamera då heller. Någon dag senare tog jag och sambon med kaffe och gick upp i samma skogsparti och satte oss ned i skogen och väntade.

Kom lavskirkan på besök igen? Nej inte alls. En hackspett höll oss sällskap den gången.Jag la jakten på lavskrikan på is under hösten och vintern.

I helgen tog vi en promenad på myrarna vid stugan, där nere i skogslandet. Skaren var hård och fin och vi kunde ta oss till ställen som är svåra att nå sommartid. Vi såg har- och rävspår i ett virrvarr på skaren och solen värmde ganska bra bara vi var i lä. Vi bestämde oss för att sätta oss i kanten av myren för att se om några djur skulle dyka upp.

Vi får höra ett fågelläte vi inte kunde placera. Nära och högt. En falk sa Hasse när en fågel syntes högst upp i en gran. Vi tog några bilder för att kunna göra en identifiering sedan. Fågeln sedan flög mot oss, likt en korv i luften som Hasse sa och Hasse hann knäppa några bilder till. Den satte sig bakom oss, utom synhåll och fortsatte med sitt höga lockläte. Det var något bekant ändå med fågelns form och läte och med hjälp av appen Birdnet kunde vi konstatera att det var en lavskrika!

Nu äntligen skulle jag få chans att fota den! Efter två års ivrigt letande satt den bakom de träd vi parkerat oss emot. Så nära. Och så långt borta…

Jag fick en chans och med skakande händer försökte jag få mitt stora teleobjektiv att fokusera på fågeln. Den satt fin på nära håll i toppen av en lägre gran. Jag skulle få fint suddigt dis av grangrenar som inramning och bra ljus på fågeln. Det skulle bli en sån där bild jag längtar efter att få öppna i Lightroom. En bild att vara nöjd över.

Men nervositeten och ivern tog över. Jag lyckades inte fokusera på fågeln och plötsligt var den borta från grantoppen och seglade fint över myren för att försvinna bakom skogskanten för gott den dagen.

I stället för den där nästintill perfekta fågelbilden fick jag öppna en på en fågel långt i fjärran. Nästan helt mörk i motljuset och vet man inte hur den lät skulle den lät kunnas tas för vad som helst. Jag tröstar mig ändå med att det faktiskt är en bild på en lavskrika och att chanserna att få den igen inte är omöjliga.

Den som väntar på att få ta en bra bild väntar aldrig för länge.