Nu är flyttfåglarna här!

För några år sedan var fåglar inget jag alls intresserade mig för. Men i takt med att jag lärt mig både arter och dess läten har intresset väckts och vuxit. Allra mest tycker jag om att fota fåglar och den omgivning de finns i.

Jag har väntat på det vårtecknet som är när flyttfåglarna återvänder. Från den första Bofinken, till staren och så det allra finaste vårtecknet som storspoven, tofsvipan och Tranan. Jag hade fått några uppdateringar av vänner som sett storspoven för ett tag sedan och trodde den nog skulle komma till åkarna där jag bor. Jag hade tänkt den tanken när jag var ute, att Storspoven borde komma snart och förhoppningsvis landa nedanför mig.

För någon dag sedan hörde jag den när jag hade varit ute med soporna. Dess lite vedmodiga sång klingande mellan husen och jag frågade gårdens vaktmästare om den brukar vara här. Det brukar den svarade han. Jag tog en sväng med kameran för att få syn på den men såg bara en stor flock måsar och några änder.

I förrgår hörde jag tranorna när de flög över huset och någon dag innan hade vi sett sothönsen i Lilljsön. Många säkra vårtecken med andra ord.

På Rödöns åkrar som tinar upp tidigt brukar det samlas många storspovar, tranor och tofsvipor. För något år sedan var min sambo ute i början av maj och fotade stora flockar tofsvipor. Nu är det inte maj riktigt än men visst fanns det fågel där ute. Inte flockvis med tofsvipor men så pass många att deras sång hördes lång väg. De jagade varandra över åken och jag kom att tänka på en dokumentär jag såg om jordbruksfåglar för ett tag sedan. Om bland annat ett projekt i England där tofsvipan minskat i antal på grund av jordbruket och där man tillsammans med bönderna försökte skydda tofsvipans bon. De som de har i åkern och där ungarna kommer lagom till bonden ska slå sin mark. Jag undrar hur det fungerar här?

Storspov såg jag inte lika mycket av på Rödön bortsett från ett par som spatserade på en åker nära en gård. Däremot hörde jag fler en de två jag såg. De är häftiga spovarna, stora med sina långa näbbar och sina långa ben. Vackert tecknade på ryggen. En tacksam fågel att fota om man smyger sig fram lite och går ned på huk.

Tranor fanns det mycket av. I flocken tranor stod även två stora svanar. Trana är vår för mig och även om de låter mycket och emellanåt lite gräsligt är det är ändå fint på något sätt. Det är lite som de skränade måsarna utanför huset här hemma, det är vår och sommarljud för mig och en stor kontrast till den tysta vintern som varit.

Och med det sagt är det äntligen vår!