Lavskrikan – om att en bild är värd att vänta på

Jag skrev tidigt förra våren om hur gärna jag ville se och fota lavskrikan. Jag berättade om hur fotojakten på fågeln börjat vid Bräckvallen en höstdag 2020 och hur jag tagit mig igenom otaliga naturreseverat med skog som lavskrikor föredrar. Allt utan en enda bild bortsett från en suddig lavskrika i grantopp. Jag avslutade inlägget med att ”den som väntar på att få ta en bra bild väntar aldrig för länge.”

Jag har fortsatt att leta lavskrikan under sommarn och hösten förra året. Sett dem vid några tillfällen men aldrig när kameran varit med. De har liksom gäckat mig de där fåglarna. Men det är lite som en vän sa efter att hon fotat nötkråka- när man inte letar efter dom kommer de. Så är det nog och faktiskt, det har sin tjusning att ägna mycket tid åt att försöka fota ett specifikt motiv, i det här fallet en fågel.

För lavskrivan fascinerar mig mycket. De som ljudlöst kommer och sätter sig på en gren nära oss människor. Som inte är särskilda rädda utan äter hur handen från oss. De som är smarta och har uppehållit sig nära oss i alla tider. Där möjligheterna till mat är nära. Jag är också fascinerad av deras läte som låter som ett starkt jamande för att övergå till ett mysigt småpratande. Jag tycker också att de är väldigt vackra i sin färg. Som en palett av skogens dova höstfärger.

Det är just de här dova färgerna som hösten bjuder på som jag sett framför mig att jag vill fota fågeln i. Få fågeln att mjukt smälta in i den brunorangea paletten med en lika mjuk bakgrund. Jag har sett motivet framför mig så många gånger och velat toppa det med en blek höstsol som skulle få kasta ljus på fågeln.

Jag hade också sett den framför mig i vintervitt där den skulle poppa lite med sina färggranna sjärtfjädrar. jag ville fånga den med en lika blek vintersol som kastar ljus på snöulliga träd.

Det är så jag ofta jobbar med mina bilder oavsett om det är djur eller landskap jag fotar. Jag tänker ut motivet, komposition och omgivning innan jag trycker av. Bilder som hamnar på minneskortet och sedan går igenom framkallningen från RAW-fil till färdig bild i Lightroom. Men jag låser mig inte alltid enbart till en tänkt bild utan komponerar ofta om, byter perspektiv och skrotar i bland helt en bildidé. Mycket beror på omständigheterna just där och då. Men det ligger ändå något spännande och roligt i att jaga den där bilden som finns i huvudet och få ned den. En tillfredställelse när bilden blir som tanken.

I mitten av oktober i fjol fick jag äntligen chans att fota lavskrikan på nära håll. Så pass nära håll att mitt teleobjektiv på 200-500 mm var alldeles för långt. Jag hade sett bilder på sociala medier om lavskrikor inte alls långt från vår stuga. När en kollega en måndag visade bilder och frågade vilken fågel hon hade sett just där bestämde jag mig för en dagsutflykt.

Vi tog med lite mat till lavskrikorna och gick några kilometer i fjällbjörkskogen. Den som då var kal och brun. Den första frosten hade skapat ett tunt lager is på vattenpölarna och spänger och myrmark var frusna. Det var en mulen höstdag och jag hoppades ändå att lite blek höstsol skulle ta sig igenom molnen.

Vi behövde inte vänta länge innan en flock av 5 lavskrikor dök upp och nyfiket betraktade oss. De var snabba att ta den mat som bjöds. När de var nöjda försvann de lika fort som de kommit för att efter en stund återkomma igen. I jakt på mat. Vi förstod att de patrullerade av området runt Fallmoran där vi var.

Efter ett par timmar kände vi oss nöjda. Både jag och sambon hade fått fina bilder på våra minneskort och en upplevelse rikare. Jag hade till och med med fått mata en av fåglarna ur handen.

Nu är det mars och jag hörde något om att den bästa tiden att se och fota uggla är nu. Det kan vara värt tidiga kyliga mornar på ett hygge ovanför oss ’är hemma i stan. Där vi såg lappuggla i maj. Jag har redan ett par bilder i huvudet som jag vill göra verklighet av!